Kan Berlin socialisera 200 000 bostäder?

Val i Berlin: debatten om att socialisera bostäder tar ny fart

Söndagen den 20 september gick Berlins invånare till valurnan. Vänsterpartiet Die Linke gick starkt framåt och blev med 25,7 procent största parti. Tillsammans med miljöpartiet Die Grünen (14,3 procent) och Socialdemokraterna (12,1 procent) finns det därmed underlag för en rödgrön majoritet i delstatsparlamentet. Vid sidan av själva valresultatet är det framför allt valvinnaren Die Linkes syn på bostadspolitiken som skapat rubriker. Partiet vill nämligen gå vidare med det kontroversiella förslaget att socialisera vissa privata bostadsbestånd.

Bland initiativets förespråkare har jublet varit stort: efter flera år av kamp och mobilisering känner man att bostadsutopin faktiskt kanske är på väg att bli verklighet. Motståndarna, inte minst företrädare för fastighetsbranschen och näringslivet i stort, talar istället om ett urholkat egendomsskydd och ett kollapsat förtroende bland investerare. Branschorganisationen IVD har tidigare kallat förslaget ett ”meningslöst socialistiskt prestigeprojekt”.

Vad går förslaget ut på?

Initiativet Deutsche Wohnen & Co Enteignen (DWE) har under flera år drivit en kampanj för att föra över bostadsbestånd som i dag ägs av stora, privata fastighetsägare, till det allmänna. DWEs förslag syftar till att förhindra spekulation, dämpa hyresutvecklingen och stärka hyresgästernas inflytande. Dessutom ska förslaget stärka det offentligas roll på bostadsmarknaden, efter många år av upplevd kontrollförlust.

Juridiskt lutar sig DWE mot artikel 15 i den tyska grundlagen. Här framgår det att fast egendom, naturresurser och produktionsmedel genom lagstiftning kan socialiseras (Vergesellschaftung) och föras över i det offentligas ägo, förutsatt att frågan om ersättning regleras. Trots att kampanjen ofta använt ordet expropriation (Enteignung) rör det sig alltså inte om en expropriation i strikt juridisk mening. En viktig detalj i sammanhanget är att artikel 15 aldrig har åberopats, och att det därför varken finns prejudikat eller lagstiftning på federal nivå. Att det saknas lagstiftning på federal nivå är i praktiken det som möjliggör för delstaten Berlin att stifta en ny lag.

Enligt förslaget omfattas alla privata, vinstdrivande bolagskoncerner som äger fler än 3 000 hyresbostäder. Varje koncern får dock behålla 3 000 bostäder, så det är endast bestånden utöver detta som ska byta hand. Sammantaget rör det sig om uppskattningsvis 200 000–220 000 bostäder som ska övertas av en nybildad, offentlig institution, ”Gemeingut Wohnen”. Detta motsvarar ungefär en tiondel av hela bostadsmarknaden.

DWE uppskattar att ersättningen hamnar på 40–60 procent av marknadsvärdet, eftersom markvärdenas kraftiga uppgång de senaste åren inte ska ersättas fullt ut. Pengarna ska inte betalas kontant utan i form av obligationer. Obligationerna betalas av löpande under 100 år, med jämna årliga belopp som täcker både ränta (3,5 procent) och amortering. Betalningarna finansieras av bostädernas hyresintäkter. Delstaten Berlin går i borgen för obligationerna, och bolag som vill ha pengarna direkt ska kunna sälja dem vidare på marknaden.

Olika syn på socialisering av bostäder

Förslagets förespråkare ser många fördelar med att socialisera de privata bestånden. Bland annat menar man att det skulle bromsa hyresutvecklingen, minska utrymmet för spekulationsdrivna investeringar, och ge hyresgästerna större inflytande över boendet. Dessutom tror man att en socialisering i praktiken är det enda sättet för det offentliga att ta tillbaka kontrollen över hyresmarknaden. En kontroll som många menar har gått förlorad i takt med att stora, och ofta internationella, bolag tagit allt större marknadsandelar på en marknad där småskalig uthyrning länge var norm.

Motståndarna ser i stället stora risker med förslaget. Först och främst pekar man på att själva övertagandet – hur det än genomförs – skulle innebära enorma kostnader för det offentliga, utan att en enda ny bostad tillkommer. Dessutom pekar man på att det skulle leda till ett sänkt förtroende för både Berlin och Tyskland bland investerare, med högre räntor för stat och hushåll som följd. På ett mer grundläggande plan kritiseras planerna för att utgöra ett mycket allvarligt ingrepp i den privata äganderätten som de menar inte kan rättfärdigas.

Den stora konfliktlinjen handlar alltså inte nödvändigtvis om huruvida en socialisering vore juridiskt möjlig. De punkter där åsikterna går helt isär är snarare om förslaget vore ekonomiskt och bostadspolitiskt effektivt, eller ens praktiskt genomförbart.

Vad händer härnäst?

Förslaget om att socialisera privata hyresbostäder i Berlin har utvecklats till en långdragen bostadspolitisk följetong. Frågan är mer aktuell än på länge, men det är fortfarande mycket som är oklart och osäkert.

Ett alternativ är att en ny delstatsregering med Die Linke i spetsen genom ny lagstiftning faktiskt genomför en socialisering, vilket var den ursprungliga folkomröstningens idé. Samtidigt är SPD motståndare till förslaget. Det är alltså inte säkert att Die Linke kan få ihop en rödgrön regering, och än mindre att få den att ställa sig bakom förslaget.

Ett annat alternativ är att DWE lyckas samla ihop tillräckligt med stöd för en ny folkomröstning, denna gång med ett konkret lagförslag i potten. Men även här finns vissa hinder. För det första rör det sig om en process med en tidshorisont på flera år, vilket ger politiker på både delstats- och nationell nivå möjlighet att försöka skjuta planerna i sank. Dessutom kvarstår en hel del juridisk osäkerhet.

Samtidigt är idén numera så etablerad i Berlin att den sannolikt inte kommer att försvinna från den politiska agendan. Huruvida förslaget kommer att kunna genomföras, och i så fall hur, må vara ovisst, men en sak är säker: missnöjet på bostadsmarknaden har enorm politisk sprängkraft, och hotet om en ny folkomröstning sätter press på politikerna att agera.