Hur stor del av inkomsten går till boende? Skillnader mellan inkomstgrupper

Högre inkomst ger lägre boendekostnad som andel av inkomsten

För att jämföra hur boendekostnaderna påverkar hushåll med olika inkomster går det att dela in hushållen i inkomstkvintiler. Det innebär att alla hushåll delas in i fem lika stora grupper utifrån inkomstnivå, där kvintil ett fångar de 20 procent med lägst inkomst, och kvintil fem de 20 procent med högst inkomster. 

Vid en sådan uppdelning blir det tydligt att boendeutgiftsprocenten minskar i takt med att inkomsterna ökar, men också att det finns tydliga skillnader mellan upplåtelseformerna.

Boende i hyresrätt lägger störst andel av sin inkomst på boende i nästan alla inkomstgrupper (kvintiler), särskilt för hushåll med låga inkomster. Samtidigt är skillnaden mellan den lägsta och den högsta inkomstgruppen störst i hyresrätt, vilket beror på att hyran i liten utsträckning påverkas av hushållets inkomst.

I bostadsrätten är nivåerna något lägre, men även där lägger de lägre inkomstgrupperna en relativt stor andel av sin inkomst på boende. Äganderätter är relativt dyra i den lägsta inkomstgruppen, men blir snabbt mer fördelaktiga i takt med stigande inkomster. Det ägda boendet kan ge ekonomiska fördelar över tid genom amortering och värdeökningar, där hushåll med högre inkomster kan ha större möjlighet att köpa i områden med större prisuppgångar.

Sammantaget spelar både inkomst och boendeform roll för hushållens ekonomi, och skillnaderna mellan olika boendeformer leder till olika ekonomiska förutsättningar.

Stora skillnader i boendekostnader mellan inkomstgrupper

Sett till de senaste tjugo åren lägger hushåll i den lägsta inkomstgruppen (kvintil 1) genomgående en betydligt större andel av sin disponibla inkomst på boendet än hushåll i den högsta inkomstgruppen (kvintil 5). I hyresrätt handlar det ofta om omkring 40 procent för låginkomsttagare, jämfört med cirka 15 procent i den högsta inkomstgruppen. Det innebär att låginkomsttagare i vissa fall lägger upp till tre gånger så stor andel av inkomsten på sitt boende.

Skillnaderna mellan inkomstgrupperna är stora i samtliga upplåtelseformer, men störst i hyresrätt. Där uppgår gapet mellan den lägsta och högsta inkomstgruppen till i genomsnitt omkring 24 procentenheter.

Samtidigt visar jämförelsen att samma inkomstnivå kan ge olika utfall beroende på boendeform. Låginkomsttagare i hyresrätt lägger runt 40 procent av inkomsten på boende, medan motsvarande nivå i bostadsrätt oftast ligger kring 32–35 procent. För höginkomsttagare är skillnaderna mellan upplåtelseformer betydligt mindre, och boendeutgiftsprocenten ligger i genomsnitt i intervallet 13-16 procent.

Utvecklingen över tid visar att skillnaderna mellan inkomstgrupper är stabila, även om vissa variationer förekommer mellan enskilda år. För låginkomsttagare, särskilt i hyresrätt, kan andelen av inkomsten som går till boende variera mer mellan år. Det gäller framför allt i storstadsregioner som Stor‑Stockholm, där urvalen är mindre och variationen i hyresnivåer eventuellt är större. De hushåll som ingår i kvintil 1 är sannolikt även studenter, de med tillfälliga inkomster eller med deltidsarbete eller transfereringar. Det är därför en grupp med många olika typer av hushåll där sammansättningen sannolikt varierar mer mellan år, jämfört med andra inkomstgrupper.

För hushåll med högre inkomster samt för genomsnittet av alla hushåll är utvecklingen däremot betydligt mer stabil över tid. 

Sammantaget visar utvecklingen att boendekostnadernas andel av inkomsten ligger på relativt stabila nivåer över tid. Samtidigt är skillnaderna mellan både inkomstgrupper och upplåtelseformer betydande och har varit bestående under hela perioden.