Det går troll i villadrömmen, politiker vill ha fler villor, men så byggs det så få, så få. Partierna tävlar i insatser att få fram fler. Det är Sverigehus och lössläppta bolåneregler, färre regler och mer tjat på kommunerna. I 35 år har vi testat saker som sällan fungerar, inte bara för villor, men bostäder i allmänhet. Varför blir det så här?
Politik att vilja och göra. Det är lagstiftning, pengar, målstyrning och direktiv. Att ha idéer räcker inte, de måste gå att genomföra och få den effekt som var tänkt. Problemet är att de åtgärder som faktiskt spelar roll ofta är obekväma, annars hade vi redan genomfört dem. Då kan man som politiker ta till ett annat grepp. Placebopolitik, det är politik som låter som att den ska göra något, fast den inte gör det. Målet är inte att lösa samhällsproblem med den, målet är bara att locka väljare.
Placebo, en medicinsk term som avser gynnsam effekt vid behandlingen av någons besvär. Men med en behandling som egentligen är verkningslös, utan att patienten vet att den är verkningslös.
Ulf Kristersson var ute och viftade med placeboförslag här om veckan i SvD. ”Det ska bli lättare att skaffa barn och två vanliga löner ska räcka för att köpa och bo i ett hus” sa han. Andreas Cervenka konstaterade i Aftonbladet att det var ett sent uppvaknande. Och två andra saker. Att sambandet nog är sant, alltså att ju knepigare det är att få tag i en bra bostad, desto knepigare är det att skaffa barn. Och att bostäder bara blir dyrare hela tiden.
Kristerssons mest konkreta placeboförslag var att införa en byggbonus för småhus. Trots att det redan finns och inte spelar någon större roll. Det regeringen ger i bonus är 25 000 kronor per villa till kommunerna. En villa som sannolikt kostar minst 3 miljoner med mark och anslutningar. Men vad gör 25 000 kronor för skillnad när kommunen står med nya vatten- och elanslutningar till gles bebyggelse, nya motorvägar för två-tre bilar per villa, behov av nya parkeringsytor i städerna och naturytor som försvinner.
Villatomter är extrema i frågan om ytan de konsumerar. Yta som inte längre kan ha vare sig riktig natur, riktig matproduktion, parker eller offentliga ytor. Ytor som är otroligt kostsamma att underhålla med infrastruktur och kommunal service. Redan idag står det småhus på 92 procent av all bostadsmark i Sverige. Det konstaterades i vår rapport här om året om trädgårdsstäder. Alltså bor ungefär 40 procent av svenskarna på de där 8 procenten av bostadsmarken som har flerbostadshus. Det säger något om effektiviteten i att klämma ihop sig.
Men Kristersson vill se villaytan expandera. Det är varken en konstig vilja eller fel. Det som skaver är metoden för att nå dit, med lite växelpengar till kommunerna i uppmuntran. Ska vi dessutom prata storstadskommuner så blir ytfrågan ännu mer akut. Var tänker Kristersson att Göteborg ska bygga sina villor, i älven? Ska Malmö skapa villamatta på Sveriges bästa åkerjord utanför E6:an? Ska Stockholm expropriera Djurgården av kungen och göra radhus à la Kälvesta där? Eller ska reservaten i Nacka och Ågesta vara det som ryker?
En annan trend är byggkritiska partier. På Lidingö, med den kanske mest moderata väljarkåren i landet, är byggstopparpartiet Lidingöpartiet numera näst största parti. I Stockholm kampanjar Sverigedemokraterna om att stoppa 153 av 163 byggprojekt. I Knivsta tvärnitade hela byggvågen när befolkningen slog bakut. I sådana politiska miljöer är det svårt att driva byggpolitik, med eller utan protestlistor.
Sanningen är den att efterkrigstiden är över sedan länge. Det var tiden när naturen skövlades för storskaligt byggande, när nya motorvägar tog oss till nya parkeringshus i city, med den dog även det storskaliga villabyggandet. Det kommer inte tillbaka och därför kommer allt färre bo i villor. Det kommer bli en grej för välbärgade och vanligt folk utanför storstäderna. Men allt färre unga vuxna kommer äga dem och allt färre barn kommer bo i dem. Det måste vi kunna se. Men som med mycket när det kommer till bostäder så vill politiker inte säga det, eller sjösätta politik som förändrar det.
I väntan på nya krismeddelanden får vi placebopolitik, inte det vi ville ha, men det bästa vi kunde få.