Länge leve Maricarmen… Hela Spaniens farmor

Jag har aldrig träffat henne, hon levde i el Retiro i Madrid. Ett bostadsområde som påminner om Hornstull i Stockholm. Grönt men urbant, ett ställe där madrileños bor, men också ett sådant ställe där de alltmer sällan har råd att bo. 1956 var annorlunda, då skrev hennes pappa kontrakt och flyttade in med familjen och sin då 17 år gamla dotter. Hennes mamma stod inte på kontraktet, det gjorde inte fruarna på den tiden. Det var männens värld, och dåtidens eko gjorde att det 70 år senare gick att vräka Maricarmen. 

Hyresmarknaden i Spanien är rätt olik den svenska. Bolag äger sällan hela fastigheter utan det vanliga är att hushåll och företag äger och hyr ut enskilda lägenheter utspridda på fler fastigheter. Underhåll av fastighetens gemensamma delar sköts via en slags samfällighetsförening som saknar inflytande om vad som sker inuti varje bostad. 

Landet har marknadshyror, men självklart finns det en hyreslag som reglerar marknaden, som att normala hyresavtal ska gälla i fem år om lägenheten ägs av en privatperson och sju år om den ägs av ett bolag. Kontraktet kan förlängas automatiskt i upp till tre år om ingen säger upp det. Årliga hyreshöjningarna sätts av IRAV, enkelt översatt till bostadshyresindex. Indexet består av det lägsta av KPI, underliggande KPI och en särskild kombination av dem. Tanken är att hyran ska vara stabil under kontraktstiden, men att den kan höjas mellan kontrakt. 

Sen finns det specialregler för ansträngda bostadsmarknader. Där måste även nya kontrakt följa IRAV och kan inte höjas mellan hyresgäster, åtminstone så länge lägenheten inte har renoverats. Begränsningen gäller bara för lägenheter som hyrts ut de senaste fem åren, har den inte hyrts ut är den fri att prissättas som ägaren vill vid uthyrning. Syftet med reglerna är att begränsa hyreshöjningar i populära områden och i någon mån förekomsten av hyresbolag.  

Sen finns det ytterligare begränsningar, som gammal hyra, eller renta antigua. Det gäller för kontrakt som skrevs före 1985. De får bara höjas i takt med inflationen och gäller så länge hyresgästen lever. När den som äger kontraktet dör så överförs kontraktet på en annan i familjen. Så var alltså fallet här. När Maricarmens pappa dog, tog mamman över kontraktet som till sist gick vidare när mamman själv dog 2005.  

Det är lätt att förstå att hyresvärdar ser med längtande ögon på de där lägenheterna med renta antigua, särskilt i populära områden som el Retiro. Maricarmen betalade 500 € i månaden för sina 92 kvadratmeter. Motsvarande nya kontrakt med fri marknadshyra ligger på omkring 2 000–3 000 € i månaden, en hyra som få svenskar, och ännu färre spanjorer, har råd med. Det fanns alltså en rejäl vinst att göra för den hyresvärd som kunde få Maricarmen att flytta. Nu funkar dessutom fastighetsekonomi så att all högre hyra ger högre fastighetsvärde. Enkelt uttryckt ger sex gånger högre hyra, kanske inte sex gånger högre värde, för risken ökar lite, men nära nog kommer vi. Klirr i kassan för ägaren med andra ord. 

BBC mundo har skrivit om historien fram till vräkningen. År 2018 såldes Maricarmens lägenhet till Renta Corporacion. De nya ägarna hörde snart av sig och erbjöd att köpa ut henne för 247 000 €. Hon tackade nej, sannolikt hade hon behövt lämna området som hon bott i mer eller mindre hela sitt liv. Men vi ska även komma ihåg att Maricarmen var stridbar, hon ville inte lämna sitt hem. 2020 såldes lägenheten igen till Urbagestión Desarrollo e Inversión. Hyran höjdes nu trots det gamla kontraktet till 1 650 €, med Maricarmens pension på 1 350 € blev det minst sagt svårt att betala. 

Maricarmen fortsatte betala den gamla hyran och snart blev det rättsprocess av det hela. I januari 2022 kom första domen, som angav att hennes renta antigua gällde.  Urbagestión överklagade till nästa instans och vann redan i juni samma år. El Pais skriver om hur ärendet till sist kom upp till Högsta domstolen som beslutade att inte göra någon prövning och alltså godtog den tidigare domen. Rent juridiskt fastställde domen att kontrakt som gäller renta antigua kan överlåtas, men inte i det här fallet. Bland annat kopplas det till personens funktionsnedsättning, som måste vara värre än den Maricarmen bedömdes ha. En annan juridisk detalj är den om mamman. Hade normen kring kontrakt varit annorlunda 1956, så att Maricarmens mamma stått på originalkontraktet, så hade situationen sannolikt varit en annan. Då hade det bara varit tal om en enda överlåtelse av kontraktet och det hade sannolikt gått igenom. 

Vräkningen och protesterna 

I maj 2024 fick hon första notifieringen om att hon var tvungen att lämna lägenheten och i oktober 2025 kom domslut med vräkningsorder (el Diario). Vräkningen sköts upp i väntan på en sårbarhetsutredning, en slags social insats om vilket stöd hon behövde. Maricarmen sa själv att hennes único objetivo era quedarse en su casa hasta morir allí. Hennes mål var att stanna kvar hemma tills hon dog. 

Fram till i februari 2026 fanns ett vräkningsmoratorium på plats, en slags pandemilag, som försvårade vräkningar. PSOE försökte förlänga den, men regeringspartiet styr i minoritet och förslaget stoppades i parlamentet i februari 2026. Det gjorde hela processen lättare för värden. Hyran höjdes igen och nu begärde värden 2 650 €. Alltså 1 200 € mer än Maricarmens, nu lite högre, pension. Det blev såklart svårt att komma överens.  

Protesterna tog fart, det började skrivas om Maricarmen i tidningar och på nätet i allmänhet. Videos och inlägg lades till de bostadsprotester som redan fanns. Berättelsen om vräkningen av en gammal, nu konstaterat funktionsnedsatt kvinna väckte ont blod. El Pais skriver om att flera kända profiler, författare och kulturprofiler erbjöd sig att betala delar av hyran eller till och med köpa lägenheten, men de avvisades av bolaget. I stället erbjöd ägarna kommunen att ta över betalningsansvaret, vilket kommunen sa nej till. 

Det som skett är symptomatiskt för otillräckligt ordnade hyresmarknader. Folk upplever att de pressas i sina hem. De hör ständigt historier om hur svårt det är att hitta någonstans att bo och ser olika människor som blir av med vad de uppfattar som, sin, bostad. Vi människor vill helt enkelt ha en stabil plats att bo på och vi förutsätter att det vi kallar hem ska finnas kvar tills vi själva inte vill bo där längre. Vi solidariserar oss dessutom med andra som blir av med sitt trygga hem. Den här sortens berättelser, som den om Maricarmen är bara en av många. Alla i Spanien känner en Maricarmen, därför blir hon allas farmor, någon att ömma för, någon att ankra sin egen oro i och kräva förändring genom.

Å ena sidan vill samhället ha flexibiliteten som marknadshyror ska föra med sig och förhoppningen om att det ska öka byggandet. Å andra sidan orkar få samhällen med konsekvenserna, att en stor del av befolkningen mer eller mindre slås ut från bostadsmarknaden och tvingas bort från sina hem. Så i stället blir det alltid ett lapptäcke av olika regleringar och hyror, några har tur och hittar en billig lösning som de håller kvar vid så länge de kan. I våra landrapporter återkommer berättelsen. 

Den 23 september 2026 vräktes hon i alla fall till sist, mottagen av protester på gatan nedanför. Burna av protesterna och all uppmärksamhet la regeringspartiet, PSOE, de spanska socialdemokraterna, fram två radikala dekret. Bland annat skulle Decreto Maricarmen återinföra förbudet mot att vräka utsatta hushåll. Men förslagen föll i parlamentet och med det utlyste premiärministern nyval. 

Maricarmen såg illa medtagen ut på vräkningsdagen, att flytta i den här åldern är inte lätt, att vräkas är ännu värre. Kommunen lovade att ordna boende, jurister lyckades till sist få till ett avtal om att hon skulle kunna få tillbaka sin lägenhet. Men hon tillbringade sin sista tid på sjukhus och den 7:e oktober avled hon, 87 år gammal. 

Vad händer nu? 

Nyval ska hållas den 29 november. Regeringspartiet kommer försöka få det att handla om bostadsfrågan och har lanserat nya versioner av de dekret som förkastades. Om det går får framtiden utvisa. Tydligt är bostadsfrågans politiska sprängkraft. I både Berlin och Madrid väcker bristen på bostäder ett politiskt engagemang som länge saknats inom vänstern. En helt reell kamp för flertalets rätt till bostad, som mycket stora befolkningsgrupper upplever som hotad. Nu är det inte bara där som bristen är akut, risken är att vi snart har liknande fenomen i varenda storstad i Europa. Bostäder är ju som bekant inte som andra varor. Ska de finnas tillräckligt för de flesta måste politikerna bry sig, de nationella, de regionala och de lokala. Det har länge varit bortprioriterat. Kanske förändras det nu. 

Länge leve Maricarmen…