En kort serie om bostadsbrist
Bostadsbrist har blivit ett mer eller mindre permanent inslag i vardagen, både här hemma i Sverige och i andra länder. Men hur kommer det sig egentligen att bostadsmarknaden dras med långvarig brist?
I en serie blogginlägg här på Bostadsfakta ska vi grotta ner oss i frågan och peka på några viktiga omständigheter som skiljer bostadsmarknaden från andra marknader, och hur politiken bör hantera detta på bästa sätt.
Detta är andra delen i en serie om bostadsbrist. Den första delen kan du läsa här.
Vanliga marknader omsätter produkter
Din mjölk dricker du upp. Kläderna sliter du på, även om de lagas. Bilen lagas hela tiden, men ger upp efter en sisådär 10–15 år, min fasters bil brann upp förra sommaren. Den gamla trotjänaren gick i graven ihop med min far som begravdes samma dag. Som en liknelse över det förgängliga. Livslängden på tingen gör att de behöver bytas ut. Det ger utrymme för nya versioner av det gamla att ta plats, på gott och ont. I många fall är slit och slängsamhället en förlust. I andra fall, som när det kommer till bilar och datorer, är det nödvändigt att byta ut det gamla för miljön och utvecklingens skull.
Bostadsmarknaden är inte en vanlig marknad
Men sen finns det saker som står kvar. Som min pappas barndomsvilla i Motala på Vinkelgatan 9, byggd 1940. Hans nästa bostad i Riksby i Stockholm står kvar den med, där jag föddes. Vårt radhus som vi sen flyttade till står kvar sedan 1973, när det byggdes.
Alla bostäder jag någonsin har bott i finns faktiskt kvar. Så vitt jag vet gäller det för min pappa med. Han föddes 1942.
När bostäderna inte byts ut så passar de allt sämre in i det ekonomin och samhället skulle behöva. På 1920-talet började Ålsten byggas i Stockholms utkant. Området påminner om Örgryte i Göteborg eller Fridhem i Malmö. Områden som en gång låg i utkanten av staden, där fälten tog vid. De planerades som stora villor långt bort från centrum. Tanken var att de som bodde där skulle ha bil. De blev vackra och stora. Det var det gyllene läget för den sortens hus, långt bort men stort och lyxigt. Det hade inte gått att bygga höghus där, då. Men så växte staden och vad skulle man göra? Tidigare hade ordningen varit att det gamla revs och gav plats åt det nya. Villorna på Söder- och Östermalm i Stockholm gav med tiden plats åt kvarter med höghus. Marknaden som efterfrågade mycket bostadsyta på liten markyta köpte villorna, rev dem glatt och byggde högt.
Så blev det inte med Fridhem, Örgryte eller Ålsten. Vi förbjöd ägarna att riva sina hus och i stället uppfann vi pendling.
Förbi de rika och välmående villaområdena byggde vi motor- och järnvägar och placerade ny bebyggelse bortom dem. Med nya småcentrum och egna höghus med villor omkring. På 50-talet förlängde vi sträckorna igen, med nya satellitstäder ändå längre bort. ABC-staden föddes som ett sätt att hantera avståndet. Tanken var att om folk bor och lever i förorten så spelar tiden att ta sig till stadens verkliga centrum mindre roll.
Förr rev vi, sen subventionerade vi
Hade det fungerat som en vanlig marknad hade vi rivit det gamla och ersatt det med tätare bebyggelse. Städerna hade bestått av skyskrapor i centrum, med kvarter omkring dem och en villakrans som ständigt flyttade allt längre ut. Men så är det inte en vanlig marknad. Som samhälle älskar vi det gamla. Min pappa älskade att åka tillbaka till Vinkelgatan 9 och titta till huset. Du älskar att vandra omkring i din stads gamla kvarter och titta på prakten. I alla bostadsområden finns det idag vurmare för det historiska. I 40-, 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talsförorterna värnas det gamla med. Detaljerna, tanken bakom planeringen, hur ljuset faller in. Jag älskar det med. Så vi pendlar.
Men pendlingsbebyggelsen behöver ständigt byggplats långt bort. Där få redan bor och där nybyggspriserna upplevs som helt hutlösa. Särskilt om det är höghus som byggs och ska volymerna vi behöver komma till är högt helt nödvändigt. I Järfälla står tusentals nya bostäder tomma, de är för dyra för att motivera många att bo där.
Förut löste vi pendlingsgapet med subventioner. Staten betalade för motorvägar, tunnelbana och bostäder. Kommunerna garanterade lån och gav rabatter på marken. Sen kom 90-talet och stängde ner det vi kallade bostadspolitik.
Till sist grusas även hoppet om förtätning
Kvar, efter att vi inte får riva eller subventionera, blir det att förtäta. På grönytorna, de lite tomma ytorna mellan vägen och husen, den konstiga backen. Kanske vid den sanka platsen intill de befintliga husen där affärerna och infrastrukturen redan finns och trycker upp betalningsviljan.
Men även här stöter vi på problem. För det är inte bara hus som är värda att bevara. Det är grönytorna med. Och till sist har vi stängt även förtätningsdörren för byggandet.
Bostadsmarknaden är. Som konstaterats, inte en vanlig marknad.
Vill du veta mer?
Kontakta oss om du har frågor om statistiken eller innehållet på sidan!